Från svedjebruk till servicesamhälle - 90 år av strukturomvandling

När Finland blev självständigt fanns det 3,1 miljoner invånare i vårt land och nu, 90 år senare, finns det 5,3 miljoner. Befolkningsstrukturen är dock klart annorlunda då nedgången i fruktsamheten har minskat antalet barn och den ökade livslängden har lett till ett större antal åldringar. Också näringsstrukturen har genomgått en kraftig omvandling: i början av 1900-talet var Finland ännu ett jordbrukssamhälle, nu lever vi i ett postindustriellt servicesamhälle.

År 1920 fick 70 procent av befolkningen sin utkomst av jordbruket och bara 10 procent fick utkomsten av industrin (figur 1). Merparten av industrin var skogsindustri och livsmedelsförädling, dvs. sågar, pappersindustri, mejerier, kvarnar och köttförädling. En liten del av de sysselsatta fick sin utkomst av tjänster, handel, samfärdsel och byggverksamhet. De var köpmän, lärare, pigor, poliser, järnvägsmän, sjömän samt hus- och vägbyggare.

Under början av självständighetstiden var många s.k. diversearbetare eller arbetade inom en okänd näring. En del av diversearbetarna fick sin utkomst nära jordbruket. Det var fråga om vagabonder som gjorde det arbete som de råkade få, bygg-, skogs- och flottningsarbete.

På landsbygden införlivades många näringsgrenar med jordbruket

Det fanns stora skillnader i näringsstrukturen mellan de olika områdena. Till exempel i Pielavesi, vår långvarige president Urho Kekkonens födelsekommun, fick 97 procent av befolkningen sin utkomst av jordbruket, i huvudstaden Helsingfors bara 2 procent. Helsingfors var till stor del industrialiserat och serviceinriktat: inom dessa näringsgrenar verkade redan hälften av de sysselsatta, inom handeln 15 och inom samfärdseln 10 procent (figur 1).

Figur 1. Näringsstrukturen 1920

På landsbygden smälte många näringsgrenar samman med jordbruket. T.ex. den separata byggverksamheten var obetydlig på landsbygden i och med att man byggde bostadshusen själv eller i form av talkoarbete. Inom samfärdseln var hästdragna varutransporter av bl.a. virke, mjölk och spannmål en naturlig del av jordbruket. Också "livsmedelsindustrin", dvs. malning av spannmål, kärning av smör, djurslakt och "förädling" av kött genom saltning eller rökning smälte åtminstone delvis samman med jordbruket.

Banker, försäkringsbolag och företagstjänster saknades fortfarande helt i servicestrukturen på landsbygden. Till servicesektorn hörde pigorna och barnsköterskorna på gårdarna. Det anspråkslösa socialväsendet, eller "fattigvården", placerade bl.a. föräldralösa barn och ensamma gamlingar mot betalning som extra arbetskraft på gårdarna. De sjuka sköttes hemma och där skedde också barnfödslarna. Den allmänna läroplikten hade redan fört skolbyggnader och lärare till byarna.

Utvecklandet av offentliga tjänster skapade ett stort antal nya arbetsplatser

Näringsstrukturen förändrades rätt så långsamt från början av förra århundradet till andra världskriget. I själva verket ökade jordbrukets andel något i samband med jordreformen under de första åren av självständigheten. Industrialiseringen som börjat på 1920-talet framskred i jämn takt fram till krigsåren.

Den kraftiga ökningen av handeln och samfärdseln inföll under tiden efter andra världskriget. Handelns andel femdubblades och industrins tredubblades inom loppet av femtio år. Till exempel ökningen av tjänster var ytterst snabb efter kriget, när man kraftigt utvecklade sådana tjänster som samhället producerade. Då utvecklades hälsovården och socialväsendet i större omfattning. Samtidigt ökade åldersklassernas utbildning: ännu år 1950 var 71 procent av 15-24-åringarna i arbetslivet, medan siffran år 2004 var bara 35 procent. Merparten av de unga studerar nu vid olika läroanstalter och en stor del av andelen sysselsatta unga på 35 procent studerar också.

Då de offentliga tjänsterna blev mer omfattande behövdes mera arbetskraft inom den offentliga sektorn särskilt inom undervisningsväsendet samt social- och hälsovårdstjänsterna. Efter år 1950 har antalet sysselsatta inom kommunsektorn fyrdubblats (tabell 1). Dessa arbetsplatser uppstod både på landsbygden och i städerna. De nya arbetsplatserna inom den privata sektorn finns för det mesta i Södra Finland och de stora städerna, som rekryterade de bäst utbildade av de stora åldersklasserna.

Tabell 1. Löntagare efter arbetsgivarsektor 1950-2004 (1 000 personer)

År Arbetsgivare
Staten Kommun,
kommunförbund
Bolag med statsmajoritet Privat Totalt
1950 146 97 44 840 1 153
1960 177 137 57 928 1 336
1970 187 94 67 1 156 1 654
1980 226 337 96 1 180 1 858
1990 216 466 110 1 211 2 003
1995 146 446 142 927 1 664
2000 144 486 93 1 260 1 984
2004 148 496 75 1 306 2 026

Antalet pensionärer fyrdubblats från 1950-talet till våra dagar

År 1920 klassificerades något under hälften av befolkningen som sysselsatta (tabell 2). Det fanns många minderåriga barn, men just inga studerande eller pensionärer. På landsbygden deltog människorna i arbetet så länge de bara kunde. Som mest har andelen sysselsatta av befolkningen närmat sig 50 procent och till och med överskridit det. Nuförtiden är andelen sysselsatta 43 procent, dvs. i det närmaste samma andel som i början av självständigheten. Nu innebär den höga arbetslösheten, det ökande antalet pensionärer och det kraftigt ökade studerandet, då mer än 90 procent av åldersklasserna avlägger någon examen efter grundskolestadiet, att andelen sysselsatta av befolkningen minskar.

Andelen pensionärer har mer än fyrdubblats fr.o.m. år 1950. Nu finns det 1,2 miljoner pensionärer. Utvecklingen varierar mycket i de olika regionerna. På landsbygden går utvecklingen fortfarande i den riktningen att den arbetsföra och sysselsatta befolkningen minskar och antalet åldringar ökar. Redan nu finns det många kommuner med fler pensionärer än förvärvsarbetande.

Förhållandet mellan de sysselsatta och dem som inte är med i arbetslivet anges med den s.k. försörjningskvoten, som beskriver hur många icke sysselsatta det finns per hundra sysselsatta. Försörjningskvoten varierar i hög grad inom de olika regionerna. Inom kommuner med flyttningsförlust på landsbygden var den så hög som 200, i de bästa kommunerna runt Helsingfors under 100.

Tabell 2. Befolkning efter huvudsaklig verksamhet 1900-2004 (1 000 invånare)

År Folkmängd Sysselsatta Andel av befolkningen, % Arbetslösa 0-14-åringar Stud. övriga   Pensionärer Försörjningskvot1)
1900 2 712 831 31   949     226
1920 3 105 1 499 48   1 037     107
1940 3 696 2 017 55   994     83
1960 4 446 1 997 45 31 1 340 762 318 123
1980 4 785 2 108 44 114 965 777 819 127
1990 2) 4 998 2 332 47 141 964 520 1 040 114
2000 5 181 2 229 43 318 936 579 1 119 132
2004 5 237 2 262 43 299 914 594 1 166 131

1) Försörjningskvot = (icke sysselsatta/sysselsatta) x 100
2) Som arbetslösa räknas de som registrerats som arbetslösa arbetssökande (1990-)

De ekonomiska omvälvningarna i slutet av 1900-talet rubbade närings- och arbetskraftssituationen

Ekonomin i Finland växte efter kriget fram till slutet av 1980-talet. Efter det sveptes en halv miljon arbetsplatser bort under depressionen som varade i 4-5 år. De relativt sett största förlusterna fanns inom byggverksamheten, industrin och handeln. Företagstjänsterna klarade sig med en liten minskning, och den snabba ökningen av ekonomin har redan lyft antalet arbetsplatser till en nivå som klart överstiger nivån vid tiden före depressionen. Också de offentliga tjänsterna, dvs. utbildningen, hälsovården och de sociala tjänsterna, har redan klart återhämtat sig och ligger på samma nivå som före depressionen. Antalet arbetsplatser fortsätter dock att minska inom jordbruket.

De viktigaste sysselsättarna är nuförtiden de eltekniska branscherna och skogsbranscherna, social- och hälsovårdstjänsterna samt handeln. Dessa näringsgrenar växer också snabbast. Antalet arbetsplatser minskar ytterligare inom livsmedels- och textilindustrin.

Figur 2. Näringsstrukturen 2004, andel av sysselsatt befolkning

Största delen av de finländska arbetsplatserna finns i de urbana kommunerna

År 2004 fanns det i Finland totalt något under 2,3 miljoner arbetsplatser. I de urbana kommunerna fanns 72 procent av arbetsplatserna och 63 procent av befolkningen (tabell 3). Utmärkande för dessa kommuner är att servicenäringarnas andel av arbetsplatserna är stor, 42-85 procent. Förädlingens andel av dem är 15-55 procent och jordbrukets andel är som högst bara 13 procent.

I tätortskommunerna, dvs. i de stora städernas kranskommuner, finns 14 procent av landets arbetsplatser och 17 procent av befolkningen. Primärproduktionen är litet större och förädling klart högre än i de urbana kommunerna. Tjänsternas andel är på motsvarande sätt mindre.

I landsbygdskommunerna finns bara 15 procent av arbetsplatserna och 20 procent av befolkningen bor i dessa kommuner. Näringsstrukturen är bimodal: jordbrukets andel av arbetsplatserna är fortfarande i medeltal drygt 20 procent, de samhälliga tjänsternas andel omkring 25 procent. Fortfarande är jordbrukets andel av arbetsplatserna i vissa landsbygdskommuner över 50 procent. Också tjänsternas andel kan vara mycket hög, till och med över 70 procent. Merparten av dessa arbetsplatser finns inom samhälleliga tjänster, dvs. arbete som kommunen själv ordnar. Den tredje största sysselsättaren i landsbygdskommunerna är industrin med 77 000 arbetsplatser. Inom byggverksamhet och samfärdsel finns det arbetsplatser nästan i samma förhållande som i städerna och i tätortskommunerna.

Tabell 3. Antalet arbetsplatser och befolkning efter kommuntyp 2004

  Arbetsplatser Befolkning
  antal % antal %
Urbana kommuner 1 620 425 71,6 3 275 616 62,6
Tätortskommuner 305 159 13,5 893 001 17,1
Landsbygdskommuner 336 775 14,9 1 067 994 20,4
Hela landet 2 262 359 100 5 236 611 100

Helsingfors och Pielavesi på 2000-talet?

Vad har hänt i våra exempelkommuner Helsingfors och Pielavesi under Finlands självständighetstid? I Helsingfors dominerar nuförtiden servicenäringarna. Andelen samhälleliga tjänster är 36 procent och andelen företagstjänster 24 procent av alla arbetsplatser i Helsingfors (figur 2), medan totalt omkring 26 procent av befolkningen fick sin utkomst av tjänster i början av seklet.

I vår andra exempelkommun ser man klart den allmänna samhälleliga utvecklingen och befolkningsutvecklingen med sina ålders- och näringsstrukturförändringar. I Pielavesi, en typisk jordbrukskommun i början av förra seklet, är andelen sysselsatta 33 procent, 36 procent är pensionärer och försörjningskvoten i kommunen är 210. Av de sysselsatta arbetar en fjärdedel inom jordbruket, 29 procent inom samhälleliga tjänster och något färre inom privata tjänster.

Från kyrkoböckerna via enkätundersökningar till registerbaserad statistikproduktion

Näringsindelningen skedde från början av förra seklet till år 1940 på basis av de uppgifter om arbete som införts i kyrkböckerna. Det är klart att uppdateringen av ändringar var bristfällig. Om en person hade införts som piga, torpare eller diversearbetare, ändrades uppgifterna nödvändigtvis inte, även om arbetsuppgifterna ändrades.

Vanligen antecknades uppgiften om näringsgren bara för familjens huvudman, medan övriga familjemedlemmar räknades tillhöra samma grupp. Till exempel i torparfamiljer hade alla näringsgrenen jordbruk.

En del av församlingsmedlemmarna hade definierats som diversearbetare och en del av församlingsmedlemmarna hade en okänd utkomstkälla. Dessa arbeten var redan på grund av sin längd den tidens snuttjobb. Troligen var andelen rörlig befolkning, om vars utkomstkälla man inte fick noggranna uppgifter, större i Helsingfors än i genomsnitt. Därför är andelen befolkning med okänd näringsgren rentav 14 procent (figur 1).

Näringsstrukturen definierades under perioden 1950-1985 med folkräkningar som riktades direkt till medborgarna. Fr.o.m. år 1987 har folkräkningsuppgifter producerats årligen och uppgiften om näring baserar sig på näringsgrenen för personens arbetsgivare. Till den sysselsatta arbetskraften räknas alla 15-74-åringar som förvärvsarbetar den sista veckan av året och som inte är arbetslösa arbetssökande vid arbetskraftsbyråerna eller som inte fullgör värnplikt eller civiltjänst. Uppgiften om sysselsättning baserar sig på uppgifter om arbetspension och på skattemyndigheternas uppgifter. Som arbetslös arbetskraft räknas för sin del de 15-64-åringar som var arbetslösa årets sista dag. Arbetslöshetsuppgiften baserar sig på arbetsministeriets register över arbetssökande. Reformen har både förbättrat uppgifternas tillförlitlighet och sänkt kostnaderna för statstikföringen betydligt.

Förfrågningar: Pekka Myrskylä (09) 1734 3555

Källor och ytterligare information

På förstasidorna för de olika statistikområdena hittar du statistiska uppgifter och uppgifter om metoderna för statistikproduktionen och begrepp i anslutning till statistiken.

  • Sysselsättning
    Sysselsättningsstatistiken är årsstatistik som producerar regionala uppgifter om befolkningens ekonomiska verksamhet och förvärvsarbete. Individpopulationen består av den fast bosatta befolkningen i landet årets sista dag. Uppgifterna baserar sig i huvudsak på administrativa register och statistiskt material.
  • Folkräkningar
    Folkräkningsuppgifter används vid beskrivning och planering av samhällsstrukturen och förändringar i den. Folkräkningar görs nästan i alla länder i världen. För att säkerställa jämförbarheten mellan uppgifterna ger FN och EU rekommendationer om uppgiftsinnehållet, definitioner av uppgifter och klassificeringar i folkräkningarna.
  • Annan befolkningsstatistik
    Omfattar statistik över den i landet stadigvarande bosatta befolkningens volym, sammansättning och förändringar.
  • Befolkningsstatistiktjänst på internet (avgiftsbelagd tjänst, presentationsuppgifterna är öppna för alla)
    I statistiktjänsten fås de statistiska uppgifterna om befolkningen enkelt, snabbt och täckande. Uppgifterna finns samlade efter ämnesområde i databaser (bl.a. befolkningsstruktur, befolkningsprognos, befolkningsförändringar, flyttningsrörelsen, näringsstruktur, förvärvsarbete, pendling, bostadshushåll, familjer, bostadsförhållanden, byggnader, bostäder och fritidshus). Uppgifterna kan tabelleras bl.a. med olika regionindelningar.

Senast uppdaterad 20.2.2007

Dela