Från växeltelefonister till mobilfolk - telekommunikationens historia i Finland i ljuset av statistiken

Finländarna, som betecknats som tystlåtna, har varit föregångare då det gäller användning av telefoner. Den första telefonlinjen byggdes i Helsingfors i slutet av år 1877, bara 18 månader efter att telefonen hade fått patent i USA. Också mobiltelefonerna blev mycket tidigare och snabbare vanliga i Finland än i övriga länder.

Då telefonen uppfanns var Finland ett autonomt storfurstendöme. Televerket styrdes av ryska tjänstemän, men det var oklart vem som skulle administrera telefonärenden. Det var särskilt oklart vem som kan bevilja tillstånd för telefonverksamhet. Därför beslöt Finlands senat att dessa ärenden hör till dess behörighet och tsaren Alexander III godkände beslutet. Som följd av senatens beslut grundades regionala telefonbolag på olika håll i Finland och på detta sätt fick Finland konkurrerande telemarknader. Första telefoninrättningen grundades i Helsingfors år 1882 och fram till andra världskriget hade totalt 815 lokala telefonbolag grundats i Finland. I de flesta andra länderna ansågs telefonen vara telegrafens efterföljare och därför fick staten monopol på telefonverksamheten i de länderna.

Under den första tiden statistikfördes telefonverksamheten bara på några orter eller så har statistiken inte bevarats. Det finns bara några publikationer om telefonverksamhetens historia i Finland och det finns ingen täckande information om telefonverksamheten i hela landet. Figur 1 visar ökningen av antalet telefoner i Helsingfors under hundra år med början från år 1880.

Figur 1. Utvecklingen av antalet telefoner inom Helsingfors Telefonförenings verksamhetsområde 1880-1980

Källuppgifterna i figuren härstammar från historiken över Helsingfors Telefonförening, Helsingin Puhelinyhdistyksen historiikki (Turpeinen,1981)

Telefonerna blev vanliga först i de stora städerna och därefter i mindre städer och senare på landsbygden. I städerna blev telefonerna mycket snabbt vanliga. Vid sekelskiftet fanns det i Helsingfors 3,3 telefonlinjer per 100 invånare, vilket var betydligt mer än i andra städer. Senare var också telefontätheten i Helsingfors större än på övriga håll i landet. Figur 2 visar att skillnaden mellan Helsingfors och övriga Finland har minskat, men ännu år 1980 fanns det i Helsingfors nästan två gånger fler telefoner per 100 invånare än på övriga håll i landet.

Figur 2. Utvecklingen av telefontätheten i Helsingfors och på övriga håll i Finland 1910-1980

Källa: Turpeinen, 1981

Telegrafen viktig i början av självständigheten

I dag är det förvånande att Statens järnvägars telegrafnätverk var mycket mer omfattande i början av århundradet än Telegrafstyrelsens nätverk. År 1918 ägde järnvägarna 304 telegrafbyråer som var öppna också för allmänheten, men Telegrafstyrelsen hade bara 76 stationer av vilka 66 var självständiga och resten hjälpbyråer. År 1919 förmedlade järnvägarnas byråer totalt 64 146 telegram - troligen från allmänheten - medan Telegrafstyrelsens stationer sände 373 893 telegram i Finland och 364 472 telegram till utlandet. Verksamhetens omfattning kan dock inte jämföras ordentligt eftersom telegram som gäller järnvägarnas egen verksamhet, som t.ex. telegramtrafiken mellan järnvägsstationerna, uppenbarligen inte har statistikförts. Dess omfattning har troligen varit betydande, isynnerhet då man beaktar att telegrafen var nästan det enda sättet på vilket stationerna kunde utbyta information.

Vid sidan av trafikmängden var skildrandet av telegrafverksamhetens infrastruktur i statistiken påfallande detaljerat under flera år. Förutom stationer beskrev statistiken t.ex. den sammanlagda längden på järnvägarnas och Telegrafstyrelsens ledningslinjer och när det gäller Telegrafstyrelsen ännu skilt för sig längden på stolplinjer och kabellinjer vid landsvägar och järnvägar.

På motsvarande sätt var statistikföringen av infrastrukturen hos statens telefonverksamhet också detaljerad: förutom uppgifter om antalet centraler finns uppgifter om längden på stolp- och kabellinjer. Också kvaliteten på ledningarna när det gäller stolplinjer hade specificerats i järn-, koppar- och dubbelledningar. Antalet samtal nämndes separat: statliga myndigheters och privatpersoners samtal (rättare sagt impulser). Dessutom hade de privata samtalen indelats i enkla, brådskande och tidningssamtal.

Statistik över verksamheten hos statens telegraf- och telefonbolag började publiceras först fr.o.m. år 1924 i Statistisk årsbok för Finland. År 1924 fanns det dock viss information om verksamheten hos statens telegraf- och telefonbolag från och med år 1918. Till en början innehöll statistiken mycket mer och detaljerad information om telegrafverksamheten än om telefoner. I tabellerna som beskriver telegrafverksamheten fanns det totalt 42 kolumner per år, men i tabellerna som beskriver telefonverksamheten bara 17 kolumner.

Privata telefonbolag med i statistiken först på 1930-talet

Fram till år 1932 har Statistisk årsbok för Finland bara innehållit uppgifter om statens telefon- och telegrafverksamhet. Uppgifter om privata telefonbolag började publiceras i årsboken först fr.o.m. år 1932.

Den privata telefonverksamheten var då med alla mått mätt mycket mera omfattande än den statliga. T.ex. år 1932 hade statens telefoninrättning 227 centraler, medan privata telefonsammanslutningar hade totalt 1 998 centraler. På motsvarande sätt hade staten samma år 1 763 "beställda apparater" och privata telefonbolag 133 456 stycken.

Statistikföringssättet förblev relativt oförändrat under årtiondena, men tyngdpunkten i statistikföringen flyttades småningom från televerksamheten till telefonverksamheten. Dessutom övergick man småningom från att beskriva infrastrukturen till att beskriva trafiken. Radiotrafiken började statistikföras på 1950-talet. Det är först under de senaste åren som statistikföringen av infrastrukturen inte längre finns med i statistiken.

Uppgifter om mobiltelefoner kom med i Statistiska årsboken för Finland år 1990, samma år som uppgifter om dataöverföringsnät. Statistiken sträckte sig dock till år 1980, då 23 482 telefoner ingick i det manuella ARP-nätet (ARP= Auto-Radio-Puhelin). Det automatiska NMT 450-nätverket (NMT=Nordisk MobilTelefon) ingick första gången i statistiken år 1982 (2 648 telefoner) och NMT 900-nätverket år 1987 (2 038 telefoner). NMT-nätverkenas kapacitet ökade kraftigt under 1980-talet. T.ex. NMT 900-nätverkets anslutningar mer än 20-dubblades under två år.

Statistikföring av telebranschen är en utmaning

Tele- och kommunikationsbranschen har, som även många andra branscher, varit med om genomgripande förändringar under självständighetstiden. Nya innovationer, som är en del av våra liv, tas med eftersläpning med i statistiken. Också statistikföringens tyngdpunkt har förändrats med tiden så mycket att jämförbara uppgifter om förändringar då det gäller kommunikation inte kan presenteras för hela självständighetstiden.

Det är på flera sätt problematiskt att beskriva telefontäckningen eller kommunikationsmöjligheterna. De tidiga nyckeltalen som beskriver hur telefonen blir vanligare är till viss del missvisande. Vanligtvis beskriver de hur många telefonlinjer eller telefoner det fanns per 100 invånare. Ett dylikt nyckeltal ändras både efter antalet telefoner och invånare och t.ex. folkmängden inom Helsingfors Telefonförenings verksamhetsområde har tidvis ökat mycket snabbt.

Ett annat problem är att då man talar om fasta telefoner borde nyckeltalet beskriva hur många telefoner det finns per hushåll eller bostadshushåll. En fast telefon är vanligen en apparat som betjänar ett bostadshushåll - tidigare ännu mera än nu. Ett sådant nyckeltal kan dock inte beräknas från telefonverksamhetens första tider eftersom antalet hushåll i Finland började statistikföras först under 1950-talet. Troligtvis var hushållens medelstorlek i början av förra århundradet avsevärt större än i dag: det fanns fler hushåll i förhållande till folkmängden och därför betjänade det mindre antalet telefoner en större folkmängd än i dag. Mobiltelefonen åter är en personlig apparat och därför borde man beskriva hur allmänna mobiltelefonerna är i förhållande till folkmängden.

Telefontäckningens struktur har förändrats under mobiltilden

Ännu i början av 1990-talet brukade telefontäckningen beräknas utgående från det antal anslutningar som telefonbolagen meddelat och det antal hushåll eller boende som Statistikcentralen meddelat. Figur 3 visar förändringen i telefontätheten i Finland. I flera länder används ännu detta beräkningssätt. De uppgifter som erhållits på detta sätt är dock synnerligen opålitliga under mobiltiden, särskilt i de länder där de s.k. prepaid-abonnemangen är vanliga. I flera av dessa länder har man meddelat att hushållens telefontäckning är rejält över hundra procent (se Kuusela et. al. 2007). För att få en tillförlitlig bild började Statistikcentralen i mitten av förra decenniet med hjälp av intervjuundersökningar reda ut telefontäckningen i Finland. Fr.o.m. denna tidpunkt finns det relativt exakta uppgifter om telefontäckningen, dess struktur och förändringar (se Kuusela, 1997 och Kuusela, 2000).

Figur 3. Utvecklingen av telefontätheten för fasta telefoner i Finland efter krigen

Antalet fasta telefoner i hushåll var i Finland högst i början av första hälften av 1990-talet. År 1993 hade 94 procent av hushållen minst en fast telefon. Mobiltelefonerna var redan då mycket kraftigt på frammarsch och i synnerhet när GSM-nätet blev allmänt började antalet fasta telefoner minska i hushållen. Redan i juli år 1999 hade fler hushåll en mobiltelefon än en fast telefon och efter det har skillnaden bara ökat. I augusti år 2007 hade bara 41 procent av hushållen en fast telefon och 97 procent åtminstone en mobiltelefon. I och med mobiltelefonerna har hushåll utan telefoner nästan helt försvunnit i Finland. Figur 4 visar hur strukturen på hushållens telefontäckning har förändrats under tio år.

Figur 4. Förändring av hushållens telefontäckning 1996-2007

År 2007 hade praktiskt taget alla finländare i arbetsför ålder en mobiltelefon. Bara äldre människor, i synnerhet kvinnor, är oftare utan mobiltelefon. I två hushåll av tre har varje hushållsmedlem en egen mobiltelefon.

I allt snabbare takt har det uppstått hushåll som inte alls har fast telefon. Under 1990-talet uppkom sådana hushåll då unga bildade egna hushåll och inte skaffade fasta telefoner. En annan orsak var bostadsbyte: till den nya bostaden skaffades inte längre någon fast telefon även om en sådan hade funnits i den gamla bostaden. Under detta årtionde har man börjat säga upp allt fler abonnemang på fasta telefoner även om man inte flyttar. Det torde inte vara så värst långsökt att förutspå att telekommunikationen förr eller senare helt sker via trådlösa apparater. Man kan förutspå att detta kommer att ske senast då de som nu är i medelåldern hör till åldringsbefolkningen.

Förfrågningar: Vesa Kuusela (09) 1734 2380

Källor och länkar:


Senast uppdaterad 24.9.2007

Olet sivulla:

Förstasidan > Produkter och tjänster > Temasidor > Finland 1917-2007 > Från växeltelefonister till mobilfolk - telekommunikationens historia i Finland i ljuset av statistiken

Produkter och tjänster

Finland 1917-2007

Suomeksi In English Utskriftsvänlig sida
Index| Sidokarta| Synpunkter| Kontaktinformation
Etusivu| Home
Förstasidan Statistik Statistikinfo Datainsamling Produkter och tjänster Aktuellt Statistikcentralen
Statistikcentralen
Statistikcentralen PalloVäxel 09 17 341 PalloKontaktinformation PalloUpphovsrätt och användarvillkor PalloSynpunkter