I Finland är befolkningen koncentrerad till tätorter

Skribent: Ulla-Maarit Saarinen

Fyra av fem finländare bor i tätorter. Befolkningen i Finland är koncentrerad till ett litet område, eftersom den sammanlagda arealen av tätorterna bara är något under 2 procent av hela landets areal.

Jämfört med övriga Europa är de finländska tätorterna mycket små. De små tätorterna har emellertid hela tiden minskat till antalet, medan antalet tätorter med fler än 20 000 invånare har ökat.

Antalet tätorter har minskat

En tätort är ett enhetligt, tätt bebyggt och befolkat område med minst 200 invånare.

Antalet tätorter har minskat i takt med att finländarna i allt större utsträckning har urbaniserats. Då Statistikcentralen definierade de första tätorterna år 1960, var antalet tätorter totalt 1 137. År 2010 fanns det bara 735 tätorter kvar. Även om tätorterna år 1960 definierades på ett annat sätt än nuförtiden, kan man redan genom att jämföra tätorternas storleksklass konstatera att tätorterna minskat betydligt i antal under de senaste 50 åren.

Minskningen förklaras av att befolkningen koncentreras i större tätorter. De små tätorterna förlorar invånare och försvinner från kartan. Samtidigt slås stora tillväxtcentra ihop med närliggande tätorter då de expanderar.

Största delen av tätorterna är små

Största delen av Finlands tätorter är små, både till areal och till invånarantal. År 2010 fanns det i mer än hälften av våra tätorter färre än tusen invånare. Bara i 4 procent av tätorterna fanns det minst 20 000 invånare.

Finlands tätorter 2010

De minsta tätorterna där antalet invånare är under tusen har emellertid hela tiden minskat i andel. År 1960 var deras andel 72 procent, år 1980 var den 60 procent och år 2000 bara 54 procent av alla tätorter. År 2010 var andelen tätorter med färre än tusen invånare enligt den reviderade definitionen 56 procent.

År 1960 fanns det bara 15 tätorter med fler än 20 000 invånare i hela landet, 50 år senare hade antalet fördubblats.

Antalet tätorter efter befolkningens storleksklass 31.12.2010

En tätort är oberoende av kommungränser och kan sträcka sig över flera kommuners områden. Den största tätorten år 2010, sett till invånarantal, var Helsingfors centraltätort där det fanns över 1,1 miljoner invånare. Också till sin areal var Helsingfors centraltätort den största tätorten. Den sträckte sig över så många som 11 kommuners område. Dess landareal var 638 km2.

Invånarantal i tätorter med minst 20 000 invånare 31.12.2010

År 2010 fanns det sammanlagt sex tätorter i Finland med över 100 000 invånare: centraltätorterna Helsingfors, Tammerfors, Åbo, Uleåborg, Lahtis och Jyväskylä.

Högsta tätortsgrad i Grankulla

Tätortsgraden beskriver hur stor del av kommunens invånare bor i tätorter. Den högsta tätortsgraden i Finland år 2010 hade Grankulla. I kommunen, som till sin areal är liten, bodde hundra procent av invånarna i tätort. Den näst högsta tätortsgraden hade Helsingfors stad, dvs. nästan hundra procent.

I urbana kommuner med liten areal kan tätortsgraden vara nära hundra procent redan av den orsaken att kommunens gränser satt stopp för en utvidgning av bebyggelsen och det enda sättet att få mera byggnadsyta har varit att bygga tätare. Sådana städer var bl.a. Kervo och Träskända, där tätortsgraden var nästan hundra procent.

År 2010 fanns det 11 kommuner i hela landet som inte hade en enda tätort. Kommunerna utan tätort var Brändö, Föglö, Kumlinge, Kökar, Lumparland, Sottunga, Sund och Vårdö på Åland samt Luhanka i Mellersta Finland och Suomenniemi i Södra Karelen.

Andelen åldringar och barn varierar mest i små tätorter

År 2010 var 7 procent av invånarna i tätorter under skolåldern, dvs. yngre än 7 år, och 8 procent hade fyllt 75 år. I glesbygdsområdena utanför tätorterna var 8 procent av invånarna under skolåldern och 9 procent över 75 år. Andelen äldre i glesbygdsområdena var alltså inte avsevärt större eller andelen barn under skolåldern inte mindre än i tätorterna.

Även om det inte fanns någon betydande skillnad i andelen äldre mellan tätortsområden och glesbygdsområden, var skillnaderna stora mellan enskilda tätorter. I de största tätorterna, dvs. med minst 20 000 invånare, var andelen 75-åringar 5–11 procent av invånarna, men i tätorter med färre än tusen invånare varierade andelen 75-åringar från några procent till en tredjedel. Till exempel i tätorten Saariselkä var andelen äldre bara 0,4 procent och i tätorten Pihkainmäki i Kuopio 0,5 procent, men i Mökkikylä i Kajana var andelen rentav en tredjedel av invånarna.

Den genomsnittliga andelen under 7 år och 75 år fyllda efter invånarantal i tätorter 31.12.2010

Andelen barn under skolåldern varierade däremot inte i någon högre grad efter tätortens storlek. I tätorter med över 20 000 invånare var andelen barn under skolåldern något under 8 procent, i tätorter med färre än tusen invånare över 8 procent av invånarna. Liksom beträffande äldre personer, var variationen emellertid stor i tätorter med färre än tusen invånare. I dessa tätorter var andelen barn under 7 år som minst bara en procent, men som störst var andelen nästan en fjärdedel av tätortens invånare.

År 2010 fanns det en mängd små tätorter där andelen barn under skolåldern var över 10 procent av befolkningen. En betydande del av dessa tätorter fanns i Norra Österbotten. Av alla tätorter i landet med fler än 20 000 invånare var det däremot bara i centraltätorten Uleåborg som andelen barn under skolåldern översteg 10 procent. I Norra Österbotten ligger tyngdpunkten i befolkningsstrukturen just på de unga åldersklasserna i tätorter av alla storlekar.

Alla små tätorter är nödvändigtvis inte byar som för en tynande tillvaro långt ute på landsbygden, utan bland dem finns också bostadsområden som ligger nära större tätorter och som har en ung befolkning. Sådana är t.ex. bostadsområden på landsbygden, som ligger nära städer och som på grund av förmånliga egnahemstomter bibehållit sin livskraftighet. Till viss del kan åldersstrukturen både i små tätorter och i glesbygdsområden också påverkas av att en ålderstigen befolkning söker sig till tjänster i större tätorter.

Tätortsstatistiken visar på en koncentration av bebyggelse

Stävjandet av klimatförändringen och kommunernas ökande kostnader för med sig nya mål för en koncentration av bebyggelsestrukturen. Det innebär att en allt större del av befolkningen kommer att bo i bebyggelsegrupper, som är tätt bebyggda och tätt befolkade. Med hjälp av bl.a. statistiken över tätorter kan man granska hur bebyggelsen koncentreras.

Statistikcentralen införde år 2010 Finlands miljöcentrals nya definition och avgränsning av en tätort. Den avviker i viss mån från den tidigare definitionen och därför fås tillsvidare bara tidsserieuppgifter som producerats enligt den tidigare avgränsningsmetoden.

Skribenten Ulla-Maarit Saarinen är planerare vid Statistikcentralens enhet för individstatistik.

Senast uppdaterad 30.1.2012