Val av republikens president 1919-1994

Ända till valet år 1982 valdes presidenten indirekt. Genom elektorsval valde folket 300 elektorer, som samlades för att välja republikens president. Regeringsformen ändrades med lag år 1981 på så sätt att antalet elektorer blev 301. I början av Finlands självständighetstid ingick grundreglerna för valet av president i lagarna om val av elektorer och val av republikens president från år 1922 och 1924. De nuvarande grundreglerna om valet av president ingår i Regeringsformen för Finland och i den nya vallagen från år 1998.

Republikens president i Finland har valts 17 gånger, av vilka sex gånger med olika undantagsförfaranden. Det första presidentvalet förrättades 25.8.1919 av riksdagen. Republikens fjärde president, Kyösti Kallio, som valdes till president 15-16.1.1937 avgick år 1940 på grund av försämrad hälsa. Risto Ryti valdes till president 19.12.1940 för den tid som återstod av Kallios ämbetsperiod. I februari 1943 förrättades presidentval, där Ryti nästan enhälligt valdes att fortsätta som president. Valen år 1940 och 1943 förrättades på grund av krigstiden av elektorerna från år 1937.

Den 4 augusti 1994 efterföljdes Ryti av Mannerheim, som med lag utsågs till statsöverhuvud. Efter att Mannerheim avgått från presidentämbetet valde riksdagen 4.3.1946 Juho Kusti Paasikivi till Mannerheims efterföljare. År 1973 förlängde riksdagen med undantagslag den sittande presidentens, Urho Kekkonens, ämbetsperiod med fyra år (1974-1978).

Valsättet vid presidentval

Sättet att välja president har reviderats två gånger i riktning mot ett folkligare valsätt, åren 1987 och 1991. Den första gången, 26.6.1987, ändrades valsättet med lagen om ändring av 23 och 24 §§ Regeringsformen för Finland (573/87) och lagen om val av republikens president (574/87). Enligt lagarna gavs Finlands folk möjlighet att välja republikens president genom direkt folkval. Det nya valsättet var ett blandsystem, där de röstberättigade röstade både direkt på presidentkandidat och på elektorskandidat.

I den andra revideringen genom lagen om val av republikens president (1076/91) övergick man helt till direkt folkval. År 1994 valdes presidenten för första gången genom direkt folkval med två valomgångar. I direkt folkval ger väljarna sin röst direkt till en presidentkandidat utan förmedlan av elektor. Det att valet förrättas i två omgångar innebär att ett nytt val förrättas mellan de två kandidater som fått flest röster om ingen kandidat får mer än 50 procent av alla avgivna röster i den första omgången.

Valdeltagandet i presidentvalen

Bortsett från de tre sista gångerna var valdeltagandet i elektorsvalen betydligt mindre än i riksdagsvalen. Deltagandet i det första elektorsvalet år 1925 var mycket lamt, 39,7 procent. I det föregående riksdagsmannavalet år 1924 var valdeltagandet 57,4 procent. Passiviteten kan delvis antas bero på att valet var indirekt: det indirekta valet skiljde sig från valsättet i riksdagsmannaval och kommunalval och var därmed till en början okänt för medborgarna. Å andra sidan borde det faktum, att medborgarna för första gången kunde välja president, ha ökat aktiviteten. Valdeltagandet blev livligare till valet år 1962, då det nådde sin första topp. I det valet ställde Centern i Finland, SDP, DFFF och Arbetarnas och småbrukarnas socialdemokratiska förbund upp egna kandidater. Det genom tiderna största valdeltagandet uppnåddes i valet år 1982, då alla huvudpartier hade egna kandidater. President Kekkonens ämbetsperiod upphörde då Mauno Koivisto år 1981 övertog uppdraget som republikens president på grund Kekkonens sjukdom.

Valdeltagandet - presidentvalen och de tidsmässigt närmaste riksdagsvalen

1988 s = direkt folkval, 1988 v = elektorsval, 1994 I = första omgången i presidentvalet, 1994 II = andra omgången i presidentvalet

Före 1950-talet var väljarna i södra Finland aktivare än väljarna i norra Finland och stadsborna aktivare än de väljare som bodde på landsbygden. Ordningsföljden har emellertid ändrats sedan dess, och redan i valen åren 1962 och 1968 röstade väljarna i Uleåborgs och Lapplands valkretsar livligast i hela landet. Valdeltagandet på landsbygden var redan år 1956 på samma nivå som i städerna.

Valdeltagandet - städer och övriga kommuner i elektorsvalen åren 1925-1988 samt under den första omgången i presidentvalet år 1994

Sedan år 1978 bara inkl. finska medborgare som är bosatta i Finland
År 1988 direkt val och år 1994 första omgången i presidentvalet

Kvinnornas valdeltagande

Före krigen var valdeltagandet bland kvinnor ungefär 10 procentenheter mindre än bland män. Framför allt under 1960-talet aktiverade kvinnorna sig samhälleligt och tog ifatt männens försprång i fråga om valdeltagande. I de senaste nationella och kommunala valen har valdeltagandet bland kvinnor varit större än bland män. I presidentvalet år 1994 röstade kvinnorna aktivare än männen i båda omgångarna. Under den första omgången var valdeltagandet bland kvinnor 80,6 procent och skillnaden i aktivitet mellan könen uppgick till 3,0 procent. Under den andra omgången var skillnaden i valdeltagande 3,8 procentenheter.

Valdeltagandet - kvinnor och män i elektorsvalen åren 1925-1982 och i presidentvalet år 1994

Sedan år 1978 bara inkl. finska medborgare som är bosatta i Finland

Kvinnor har varit uppställda som presidentkandidater i två presidentval. Den första kvinnliga presidentkandidaten var Helvi Sipilä, som var Liberala folkpartiets kandidat år 1982. År 1994 fanns det två kvinnor bland de elva kandidaterna, Eeva Kuuskoski som kandidat för en persongrupp och Elisabeth Rehn, som kandidat för Svenska folkpartiet. Rehn gick tillsammans med Martti Ahtisaari vidare till den andra omgången.

Väljarstödet för partierna i elektorsvalen

Presidentvalets karaktär av personval underströks i de val som förrättades under 1980-talet, trots att partiernas andelar av väljarstödet följde väljarstödet i riksdagsvalen. I de flesta valen utnämnde partierna sina egna presidentkandidater som fick det egna partiets elektorers röster åtminstone i den första röstningen. Antalet elektorer stod i relation till partiets andel av rösterna och till antalet riksdagsledamöter i partiet.

Väljarstödet för partierna i elektorsvalen följde de traditionella linjerna för väljarstöd. Centern i Finland har genom tiderna fått mest röster på landsbygden och detsamma gäller Finlands landsbygdsparti. Regionalt har Centern i Finland haft sitt största stöd i Uleåborgs, Lapplands och Norra Karelens valkretsar. Finlands socialdemokratiska parti har varit starkt i Tavastehus läns norra valkrets, den nuvarande Birkalands valkrets, dvs. i Tammerforsregionen. Finlands socialdemokratiska parti har, liksom Samlingspartiet, Nationella framstegspartiet och Svenska folkpartiet, relativt sett fått mera röster i städer. Rösterna för Svenska folkpartiet kommer från Vasa, Nylands och Helsingfors valkretsar.

Väljarstödet för de största partierna i elektorsvalen åren 1925-1988 samt i den första omgången i presidentvalet år 1994

1956 stöddes Tuomioja utöver av Samlingspartiet också av De frisinnades förbund, som fick 1,7 procent av rösterna
1962 fördelades Svenska folkpartiets röster på så sätt att 5,1 procent gick till SFP och 1,6 procent till Kekkonens valförbund
1962 gick 7,5 procent av Finska folkpartiets röster till Kekkonens valförbund och 0,5 procent till Samlingspartiet
1994 deltog också persongruppskandidaterna Keijo Korhonen (5,8 procent av rösterna), Pertti Virtanen (3,0 procent), Eeva Kuuskoski (2,6 procent) och Pekka Tiainen (0,2 procent)
Vänsterförbundet, 1945-1987 Demokratiska förundet för Finlands folk
Samlingspartiet, till år 1916 Finska partiet
Centern i Finland, till år 1962 Agrarförbundet
Liberala Folkpartiet, till år 1917 Ungfinska partiet; 1919-1948 Nationella framstegspartiet; 1951-1962 Finska folkpartiet

KÄLLOR:

Hirvikallio, Paavo: Tasavallan presidentin vaalit Suomessa 1919-1950, 1958, WSOY, Porvoo
Nousiainen Jaakko, Suomen poliittinen järjestelmä, 1992, WSOY, Juva
Suomen Historian Pikkujättiläinen, 4. painos, 1990, WSOY, Porvoo
Statistisk årsbok för Finland åren 1931, 1946-1947, 1948 och 1998
Tarasti, Lauri: Suomen vaalilainsäädäntö, 1987, Edita, Helsinki
Statistiska översikter I-II, 1924-1925, Statistiska centralbyrån, Valtioneuvoston kirjapaino, Helsinki
Finlands Officiella Statistik, XXIX, Valstatistik, Valet av elektorer för utseende av republikens president år 1925, 1956 och 1962
Finlands Officiella Statistik, XXIX, Valstatistik, Valet av elektorer för val av republikens president år 1931, 1937 och 1950
Finlands Officiella Statistik, XXIX, Valstatistik, Val av elektorer för valet av republikens president år 1968
Finlands Officiella Statistik, XXIX, Valstatistik, Statliga val 1978 och 1982
Finlands Officiella Statistik, XXIX, Valstatistik, Presidentvalet 1988 och 1994


Senast uppdaterad 31.5 2004

Instruktion för hänvisning:

Finlands officiella statistik (FOS): Presidentval [e-publikation].
ISSN=2242-3680. 2000, Val av republikens president 1919-1994 . Helsinki: Statistikcentralen [hänvisat: 14.12.2018].
Åtkomstsätt: http://www.stat.fi/til/pvaa/2000/pvaa_2000_2004-05-31_kat_001_sv.html