Utbildningen i Finland: allt mer och för allt fler

Under de nio decennier som Finland varit självständigt har befolkningens utbildningsnivå hela tiden stigit. Under de första självständighetsåren bestod utmaningen i att garantera alla barn folkskoleutbildning. Under tiden efter kriget blev det vanligare att gå i mellanskola och gymnasium och fr.o.m. 1960-talet utvidgades också högskoleutbildningen snabbt.

I Finland har utbildningen betraktats som ett viktigt verktyg för den sociala rörligheten och den personliga utvecklingen. Man har försökt styra ändringarna i utbildningssystemet med hjälp av utbildningspolitiken så att det skall svara mot de behov som ett samhälle i omvandling ställer.

I och med att befolkningens utbildningsnivå ständigt förbättrats har en ökning av produktiviteten möjliggjorts och därigenom en snabb ekonomisk och samhällelig utveckling.

Finland har under sin självständighetstid utvecklats från ett perifert jordbruksland till ett land som har hög produktivitet och spetstekonologi och som tillhör vinnarna i den internationella konkurrensen. Den utbildade och kompetenta arbetskraften har haft en viktig roll i denna utvecklingsgång.

Läroplikten tryggar grundutbildningen

Kort efter självständigheten stiftades lagen om läroplikt, som trädde i kraft år 1921. Då gällde läroplikten 7-13-åriga barn, dvs. skolan med läroplikt bestod av en sexårig folkskola.

På grund av lagen om läroplikt omfattade den allmänna undervisningen så småningom hela åldersklassen. År 1920 var omkring 70 procent av dem som fyllt 15 år läs- och skrivkunniga. Efter att lagen trädde i kraft började en snabb ökning av antalet elever i folkskolan. I mitten av 1930-talet fick omkring 90 procent av 7-15-åringarna undervisning. Utbildningen nådde gradvis alla läropliktiga i skolåldern.

Efter kriget var det en utmaning att få barnen i de stora åldersklasserna att rymmas i folkskolorna. Från år 1950 till år 1960 ökade elevantalet ytterst snabbt (figur 1). På landsbygden var antalet folkskolor som störst på 1950-talet, men efter det började antalet minska på grund av flyttningen från landsbygden. I städerna ökade antalet folkskolor raskt ännu under 1960-talet.

Figur 1. Antalet elever inom den allmänbildande grundläggande utbildningen 1920-2005

I och med stadgandena åren 1957 och 1958 förlängdes folkskolan med två år av medborgarskola till en åttaårig skola. Diskussionen om grundskolan tog fart i slutet av 1950-talet, då man presenterade tanken på en nioårig, kommunal enhetsskola som skulle vara avgiftsfri för alla.

I systemet före grundskolan sökte eleverna från folkskolans fjärde klass till lärdomsskolan, som jämnade vägen för fortsatta studier, t.ex. vid universitetet. Kvar i folkskolan blev de elever som inte kom in till lärdomsskolan eller vars föräldrar inte hade råd eller inte ville utbilda sina barn. I allmänhet kostade det att gå i lärdomsskolan.

När familjerna blev mer välbeställda innebar det att allt fler föräldrar önskade att deras barn skulle få allt bättre utbildning. Vid övergången mellan1960- och 1970-talen gick redan 60 procent av åldersklassen över till mellanskolan, dvs. till lärdomsskolans lägre klasser.

År 1968 stiftades lagen om grunderna för skolsystemet, vilket innebar att grundskolan såg dagens ljus. Den 9-åriga grundskolan genomfördes stegvis under 1970-talet. Nu omfattar läroplikten åldersklasserna 7-16 och det är inte möjligt att bli befriad från läroplikten.

I början av 2000-talet genomfördes en förskolereform enligt vilken alla 6-åringar har rätt att få förskoleundervisning året innan läroplikten börjar. År 2006 deltog nästan hela åldersklassen, dvs.
58 000 barn, i den frivilliga förskoleundervisningen för 6-åringar.

De finländska femtonåringar som håller på att gå ut grundskolan har under de senaste åren utmärkt sig i den internationella PISA-undersökningen genom att vara bland de bästa av alla OECD-länder i läsförståelse, matematiskt och naturvetenskapligt kunnande.

I utlandet betraktas Finlands grundskola numera som ett exemplariskt system, som producerar goda inlärningsresultat till skäliga kostnader och där inlärningsresultaten dessutom är jämnare än i OECD-länderna i allmänhet.

Lärdomsskolorna blir mer allmänna

År 1930 fanns det drygt 200 lärdomsskolor i Finland. Efter kriget skedde en snabb ökning av antalet lärdomsskolor. År 1950 fanns det över 300 lärdomsskolor och år 1970 över 600.

Fram till år 1920 var det ovanligt att gå i lärdomsskola. Mindre än 10 procent av en åldersklass gick vidare till lärdomsskolan. Ända till slutet av 1930-talet var det barn i välbärgade familjer, huvudsakligen i städerna, som gick i lärdomsskola.

År 1950 började en fjärdedel av en åldersklass i lärdomsskola och år 1960 något under 40 procent. Till lärdomsskolan gick fler barn än tidigare från sådana familjer där föräldrarna inte hade gått i lärdomsskola. I början av 1970-talet hade antalet elever som började lärdomsskola redan stigit till 60 procent jämfört med åldersklassen 11 år.

I början av 1950-talet fortsatte bara något under 10 procent av åldersklassen i gymnasiet, dvs. de högre klasserna i lärdomsskolan. Efter det började andelen snabbt stiga. År 1960 fortsatte något under 20 procent av åldersklassen i gymnasiet och år 1980 omkring 50 procent.

Under läsåret 1970/71 studerade 55 procent av eleverna i lärdomsskolorna i privata läroanstalter. Efter grundskolereformen förändrades situationen. Merparten av de statliga och privata lärdomsskolorna övergick till kommunerna. Läsåret 2005/2006 var andelen elever i privata gymnasier 8 procent av elevantalet i gymnasierna.

Jämfört med åldersklassen 16 år har antalet elever som årligen börjar gymnasiet överstigit 60 procent under 2000-talet. I början av 2000-talet studerade drygt 130 000 elever i gymnasieutbildning. Under de allra senaste åren har antalet elever i gymnasieutbildning börjat gå ned på grund av krympande åldersklasser: år 2006 uppgick antalet elever i gymnasieutbildning till 117 000.

Under 1930-talet tog drygt 2 000 personer studentexamen, dvs. omkring 3 procent av åldersklassen. År 1950 var antalet drygt 4 000. Efter det började antalet studentexamina snabbt öka. År 1963 överskred antalet studentexamina 10 000, efter tio år 20 000 och år 1982 redan 30 000 examina (figur 2).

Figur 2. Studentexamina 1920-2006

År 2006 tog nästan 33 000 elever studenten. Antalet studentexamina som kvinnorna avlade överskred år 1947 för första gången det antal som männen avlade, om inte de exceptionella förhållandena under kriget beaktas. Numera är andelen kvinnor 58 procent av de elever som tar studenten.

Yrkesutbildningen utvidgas

Yrkesutbildningen har likaså fortgående utvidgats för att allt bättre kunna garantera de grundläggande färdigheter som krävs av arbetskraften. Läroanstalter på institutnivå grundades till största delen redan i slutet av 1800-talet. Utbildningen på arbetarstadium startade redan efter krigen. År 1958 stadgades en lag om yrkesläroanstalter. De allmänna folkskolbaserade yrkesskolorna blev till grund för nätet av yrkesskolor. Vid sidan av dem utvecklades läroanstalter på skol- och ungdomsstadiet för olika yrkesgrenar.

I början av 1900-talet hade den yrkesinriktade utbildningen 8 000 elever, år 1940 omkring 20 000 elever och år 2005 studerade nästan 250 000 elever inom olika former av yrkesutbildning som leder till examen.

Yrkesutbildningen har utvecklats under de senaste decennierna och den förändras hela tiden. Nuförtiden är den yrkesinriktade grundläggande utbildningen treårig. Under de senaste åren har särskilt läroavtalsutbildningen och den fristående examen utvidgats och gjort yrkesutbildningen mer mångsidig. Numera avläggs nästan hälften av yrkesexamina som fritstående examen.

Nya högskolor på 1960-talet

År 1640 grundades Finlands första universitet, Kungliga Akademien i Åbo. Dess verksamhet flyttades dock till den nya huvudstaden Helsingfors år 1827. Helsingfors universitet var länge Finlands enda universitet. I början av 1900-talet grundades Tekniska högskolan och Helsingfors handelshögskola (Helsingin kauppakorkeakoulu). Efter självständigheten inledde Åbo Akademi, Åbo universitet (Turun yliopisto) och Svenska handelshögskolan sin verksamhet. Antalet högskolestuderanden ökade i jämn takt. År 1900 var 2 500 studerande inskrivna vid Helsingfors universitet, år 1920 uppgick antalet högskolestuderande till totalt 3 600 och just före vinterkriget år 1938 till omkring 9 000 studerande (figur 3).

Figur 3: Högskolestuderande 1920-2005

År 1950 hade högskolorna totalt drygt 14 000 studerande och tio år senare överskreds gränsen på 20 000 studerande.

Den verkliga utvidgningen av högskoleutbildningen skedde på 1960-talet, då flera nya högskolor grundades. Verksamheten startades vid Villmanstrands och Tammerfors tekniska högskolor (Lappeenrannan/Tampereen teknillinen korkeakoulu), Joensuu universitet (Joensuun yliopisto) och Vasa handelshögskola (Vaasan kauppakorkeakoulu). Den samhälleliga högskolan (Yhteiskunnallinen Korkeakoulu) omvandlades till Tammerfors universitet (Tampereen yliopisto) och Jyväskylä pedagogiska högskola (Joensuun kasvatusopillinen korkeakoulu) till Jyväskylä universitet (Jyväskylän yliopisto). Verksamheten vid Uleåborgs universitet (Oulun yliopisto) inleddes i slutet av 1950-talet. Reformeringen och den regionala utvidgningen av högskoleväsendet hängde ihop med förstatligandet av privata högskolor under 1970-talet.

I slutet av 1960-talet fanns det redan nästan 60 000 högskolestuderande, dvs. antalet hade nästan tredubblats under ett decennium. Gränsen på hundratusen studerande överskreds året 1988. Under 1990-talet ökade antalet studerande åter snabbt och gränsen på 150 000 studerande vid universiteten överskreds i slutet av 1990-talet. År 2006 uppgick antalet studerande vid universiteten till nästan 180 000.

Ett nytt element inom högskolesektorn var de temporära yrkeshögskolorna, som inledde sin verksamhet år 1991. De sista av de temporära högskolorna blev permanenta i början av 2000-talet. Numera är antalet studerande vid yrkeshögskolorna omkring 130 000. Yrkeshögskoleutbildningen har ersatt den yrkesinriktade institutnivån och yrkesutbildningen på högre nivå.

Utbildningsnivån har raskt stigit

Den ökade utbildningen syns i en snabbt stigande utbildningsnivå bland finländarna. Antalet personer som avlagt examen efter grundnivå har stigit från omkring 300 000 år 1950 till 2,8 miljoner år 2005.

År 1975 hade 11 procent av den befolkning som fyllt 15 år avlagt examen på högre nivå. År 2005 hade redan 25 procent avlagt examen på högre nivå.

Särskilt snabbt har de yngre åldersklassernas utbildningsnivå förbättrats. När 50 procent av 25-34-åringarna hade avlagt examen efter grundnivå år 1975, var andelen 85 procent år 2005 (figur 4).

Figur 4. Andelen personer som avlagt examen efter grundnivå bland 25-34-åringar 1975-2005

Förfrågningar: Mika Tuononen (09) 1734 3504

Källor och länkar:

 


Senast uppdaterad 13.11.2007

Olet sivulla:

Förstasidan > Produkter och tjänster > Temasidor > Finland 1917-2007 > Utbildningen i Finland: allt mer och för allt fler

Produkter och tjänster

Finland 1917-2007

Suomeksi In English Utskriftsvänlig sida
Index| Sidokarta| Synpunkter| Kontaktinformation
Etusivu| Home
Förstasidan Statistik Statistikinfo Datainsamling Produkter och tjänster Aktuellt Statistikcentralen
Statistikcentralen
Statistikcentralen PalloVäxel 09 17 341 PalloKontaktinformation PalloUpphovsrätt och användarvillkor PalloSynpunkter